Vietnam nästa

Idag är det den första februari, och vårt avresedatum närmar sig med stormsteg. Den elfte kommer vi att bege oss ut på vår vietnamresa, Thomas, Olivia och jag. Det har hela tiden känts så avlägset, men nu börjar jag förstå att det faktiskt är på riktigt. Det brukar vara så när jag ska resa någonstans, att jag har svårt att ta in det förrän det är riktigt nära förestående. Nu är det förstås också första gången i både mitt och Thomas liv som vi ska göra en resa med ett litet barn. Idag träffade jag några personer ur mammagruppen, som tyckte att vi verkade så coola inför avresan. Jag hade precis berättat att vi inte vet var vi kommer att bo i Vietnam, utöver de första två nätterna, då vi bokat hotell. Men just den detaljen oroar mig inte -  det kommer kanske att kännas jobbigt när vi är på plats, men det har visat sig vara svårt att fixa boende hemifrån, och vi tror att det inte kommer att bereda oss några större problem när vi väl är där. I värsta fall kan vi förlänga hotellvistelsen. Oroar mig gör jag snarare över oförutsedda händelser, som vad vi ska göra om Olivia blir sjuk. Att släpa med henne till andra sidan jorden och utsätta henne för en främmande bakterieflora är något som jag har och har haft en del ångest över. När vi vaccinerade oss sade läkaren att de inte avråder från att resa med små barn, och det lugnade mig en del. Helt fri från oro kommer jag dock inte vara förrän vi är säkert hemma i Sverige igen.

Eller nä, jag tar tillbaka det där. Fri från oro blir man aldrig som förälder.

I övrigt ägnar vi oss åt reseförberedelser, var och en på sitt håll. Olivia är förstås lyckligt(?) ovetande om vad som komma skall. Thomas jobbar hårt och förbereder bland annat den företagspresentation som förhoppningsvis ska generera en del nya kunder till företaget. Jag försöker tänka ut och införskaffa saker vi behöver ha med oss och planera för överlämnandet av vår lägenhet till en hyresgäst. Saker ska packas ned, garderob röjas och så vidare. Till saker som ska införskaffas hör bland annat medicinska förnödenheter åt både oss vuxna och Olivia. Det är litet olika hur man hanterar det här med förberedelser inför sin första resa-med-bebis. En tjej i föräldragruppen ska åka till Malaysia ungefär samtidigt som vi åker till Vietnam. De ska vara borta i tre veckor och hon berättar varje gång vi ses om olika praktiska saker de införskaffat till resan. En annan kompis planerade allting minutiöst i förväg inför en veckas resa till all-inclusive hotell, och packade massor av barnmat i noggrant märkta förpackningar. Men vi försöker hålla igen och inte spendera för mycket pengar innan vi ens kommit iväg. Vi behöver inte köpa en extra vagn, vi klarar oss förmodligen utan en wean machine och Olivia kommer troligtvis inte att svälta även om vi låter bli att införskaffa smarta portionsförpackningar för barnmat. Försöker jag intala mig i alla fall. Att tjäna pengar på småbarnsföräldrars oro och tänk-om-noja är ingen svår sak.

Nu försöker jag att ta förberedelserna en bit i taget, någon eller några saker per dag, men jag brukar ju vara en sån som hetsar ned all packning i resväskan natten innan jag ska iväg, så det är litet svårt. Kanske för att jag inte helt har insett än att vi faktiskt ska resa. Det brukar ta tid innan reseinsikten sjunker in för mig. De senaste dagarna har jag bland annat fixat tillfällig adressändring, köpt solskyddsfaktor åt Olivia (efter att minst fyra gånger ha försäkrat apoteksbiträdet att jag vet att barn i Olivias ålder inte ska vistas i solen men det är bara för säkerhets skull) och skurat ugnen. Det där med ugnen är förstås för hyresgästens skull. Han kanske inte bryr sig om en skitig ugn, men för min del känns det inte helt bra att lämna över lägenheten i alltför sunkigt skick. Städning är en ständig punkt på min förberedelselista.

Och ja, en onödig föräldra-noja-pryl har vi införskaffat. Men den är faktiskt mer praktisk än ett nojföremål (nytt ord!). Det är en portabel barnstol i tyg. Det kan ju vara skönt om vi båda får ha händerna fria ibland när vi äter ute på resan. Thomas kompis i Vietnam har berättat att restaurangpersonalen där mer än gärna passar barnen medan man äter, men Olivia är ju i den där åldern då alla utom föräldrarna kan vara ganska läskiga.