Så funkar det!

Jag har länge tänkt skriva ett inlägg om hur det är att resa med bebbe till andra sidan jorden. Det fanns en hel del saker jag oroade mig över innan jag åkte, som har visat sig fungera mycket smidigare än jag vågade hoppas.

För det första funderade jag mycket över hur det skulle bli med Olivias mat. När vi bestämde oss för att resa med Olivia bestämde jag också att jag skulle fortsätta att amma ganska mycket. Länge höll jag fast vid att bara ge henne lunch och kvällsgröt, allt utöver det var amning. Ett kort tag innan vi skulle åka kände jag att jag inte orkade det längre - att amma tar ju ganska rejält på krafterna, och O behöver förstås mer och mer näring ju större hon blir. Därför införde jag även morgongröt (och ett och annat fruktmellanmål blir det då och då). Det kändes litet lättare för mig att orka med då. Att det inte ska funka med maten har kanske varit min största oro inför resan. Ett klassiskt orosmoment för föräldrar i allmänhet, antar jag.
Nu när vi bott här ett tag har vi dels sett att det finns mycket barnmat att köpa (inte som hemma förstås, men så handlar vi ju också i en gigantisk mataffär som har allt), och dels att det funkar att ta med och få mat värmd på restauranger och caféer - som för övrigt är enormt mycket mer barnvänliga än hemma. Ingen skulle komma på tanken att säga åt en att inte ta med barnvagn, eller få en att känna sig ovälkommen för att man har barn med sig.
De hotell vi har bott på har alla haft vattenkokare på rummet, så morgon- och kvällsgröt har tillagats där. Eftersom köket i vår lägenhet bara har den mest basala utrustning man kan tänka sig, så funkar det inte så bra att laga mat till Olivia hemma. Ikväll har jag kokat grönsaker åt henne, men hade ingenting annat än en gaffel att mosa dem med, vilket inte blev lyckat alls. Det skulle behövas en mixer, eftersom hon är litet för liten för att äta mat med bitar i. Vi kommer därför mestadels fortsätta att köra med burkar. De kostar lika mycket som hemma, eftersom de är importerade, men det gör inte så mycket eftersom vi sparar in pengar på en massa andra saker.

Sömnmässigt har det också fungerat bra. Olivia har visat sig kunna somna på de flesta ställen. Det kunde hon när hon var riktigt liten också, men sedan dess har vi ju haft ganska strikta läggningsrutiner. Alltid vid samma tidpunkt, med kvällsgröt, blöjbyte, godnattsaga och amning. Jag lägger henne vid sju - halv åtta på kvällarna, eftersom det är då hon blir trött (jag har strävat efter att låta hennes behov styra så mycket som möjligt). Vi har tagit med henne ut på restaurang på kvällarna utan problem. De första kvällarna var hon pigg och glad eftersom hon inte anpassat sig till tidsomställningen. Nu kan hon för det mesta somna ute bland folk om jag ammar henne. Just ikväll fungerade det i ärlighetens namn inte så bra, men ingen regel utan undantag.

På det stora hela känns det som att Olivia är väldigt anpassningsbar i nya situationer. Hon är nöjd så länge hon får vara med oss. Det är klart att vi också får anpassa oss efter hennes behov. Att dra ut på vilket ställe som helst sent på nätterna funkar inte - men klubbar och liknande är vi ändå inte intresserade av. När det är riktigt varmt måste vi också tänka på att inte vara ute för länge, inte vara i solen, ge henne tillfällen att svalka av sig och mycket att dricka.  Men det är ju ingenting som är svårt eller jobbigt, vi har ju själva behov av samma sak.

Och så trafiken. När vi var hemma i Sverige hade jag aldrig kommit på tanken att sätta mig med Olivia i en taxi utan barnstol, och än mindre åka motorcykel bakom Thomas med henne i bärselen. Men det är så man tar sig fram här. Alla åker motorcykel (inte moped, som jag skrivit i tidigare inlägg) med sina barn, ibland hela familjer om fem personer på en MC. Trafiken ser kaotisk ut vid första anblicken, och är det på så sätt att trafikregler och -ljus mest ses som rekommendationer. Men folk kör långsamt och inte alls så hetsigt som i Sverige. Alla är uppmärksamma och håller koll på varandra. I Sverige är trafiken oändligt mycket mer aggressiv än här, och där skulle jag aldrig någonsin åka med Olivia på de sätt som jag gör här. (Samtidigt, medan jag skriver detta, får jag litet ångest för att jag börjar tänka på allt som skulle kunna hända - men det är förvånansvärt lätt att ta seden dit man kommer!)

En sån här behöver man förstås.

Slutligen är det detta med solen. Vi gav ganska snabbt upp att klä Olivia i långärmat och långbyxor. Hon fick värmeeksem och det kändes helt enkelt inhumant. Nu använder vi solskyddsfaktor 50 för barn på henne. Vi klär henne i kortärmade bodys och solhatt för att hon inte ska smälta bort i värmen. Naturligtvis ser vi till att inte ha henne i solen, men ibland måste vi ju faktiskt gå på en gata där det knappt finns någon skugga. Då ser vi till att komma ut ur solen så fort som möjligt, men det går inte att undvika den till hundra procent. Man får göra så gott man kan, och i övrigt försöka att inte oroa sig för mycket över det man inte kan påverka.