Resfeber

Nu börjar resfebern infinna sig. Det föranleddes av att jag och Olivia idag har haft besök av Sara och Molly för sista gången innan resan - och dessutom sista gången under våra respektive föräldraledigheter. Sara är min kusin Mattias sambo, och deras dotter Molly är exakt en vecka äldre än Olivia.

Sara och jag har följts åt genom hela föräldratiden hittills. Vi har träffats nästan varje vecka sedan Olivia och Molly var runt sex, sju veckor gamla, och besökte öppna förskolan tillsammans för första gången när de var sju och åtta veckor. Sara kommer att återgå till sitt arbete under tiden vi är borta, så vi kommer inte att kunna träffas riktigt lika enkelt när vi kommer hem igen. Vi pratade om att den här första tiden med våra barn inte är normaltillståndet -  i framtiden kommer vi att arbeta och inte kunna tillbringa hela vår vakna tid med dem, och det känns i nuläget väldigt konstigt. Denna vår sista träff blev som en punkt för vårt umgänge som föräldralediga, och det kändes litet sorgligt. Självklart kommer Olivia och Molly att träffas framöver, och Sara och jag också, men då kommer vår livssituation att vara annorlunda.

Dagens projekt var att tvätta en enorm mängd tvätt, så Sara och Molly höll Olivia sällskap medan jag sprang mellan lägenheten och tvättstugan. Olivia hade enormt roligt under dagen och skrämde Molly med sina höga tjut - hon var så exalterad över sällskapet!

Den läskiga sitter till höger. Tack Sara för bilden! 

Harmoni råder.

På kvällen satt jag med Olivia i soffan och fick den där känslan av hemtrevnad som jag faktiskt känner ganska sällan. Här sitter jag i min soffa i mitt vardagsrum, med mina böcker och hela min tillvaro omkring mig. Min familj och mina vänner finns bara ett telefonsamtal bort, hela livsmiljön är invand och självklar. Men snart kommer vi att befinna oss i en stad i ett land där allt är totalt nytt och okänt, där vi inte har några kontakter alls (nåja, en bekant till Thomas, men honom känner ju inte jag!) och där vartenda flingpaket kommer att vara inte som hemma. Det är ju det som är tjusningen med att resa, men just ikväll kändes det riktigt jobbigt. Vilket förstås inte är konstigt - jag är ingen rutinerad resenär, och det här kommer att bli den längsta resa jag någonsin gjort tidsmässigt. Igår gick jag och tänkte på hur skönt det ska bli att slippa se den gamla trista rondellen vid Lindhagensplan och att slippa pulsa genom skitig snömodd till Ica Maxi varje gång man ska handla. Idag tänker jag i klyschor som "man saknar inte kon förrän båset är tomt" och "gräset är alltid grönare på andra sidan", och önskar att jag aldrig behövde lämna mitt hem.

Men det kommer att gå över. Det kommer att kännas spännande och roligt snart igen. Jag måste bara acceptera att jag är en riktig fegis ibland, när det kommer till nya, oprövade saker i livet.

När den här får följa med kan ju faktiskt ingenting gå fel! Tack Sara för bilden!