Nu har vi varit hemma i en dryg vecka, och jag känner äntligen att jag börjar landa i att vara hemma igen. Det är litet som att jag haft en rese-baksmälla - från en tillvaro ständigt full av nya intryck, platser, människor, smaker och lukter, till den grå vardagen igen. Från att ha varit vi tre tillsammans hela dagarna (även om Thomas varit tvungen att jobba mycket så har han ju ändå varit med oss på ett annat sätt) till att vara bara jag och Olivia igen. Jag har känt mig ganska isolerad hemma, trots att jag hunnit träffa en hel del folk under de här dagarna. Dessutom blev jag sjuk under helgen och kände mig fruktansvärt eländig. Nu är det massor av jobb som gäller för Thomas del och jobbsökande för min del - och roligare kan man ju ha.
Olivia har haft litet svårt att finna sig tillrätta hemma, åtminstone de första dagarna, men nu känns det som att hon är mer nöjd och glad igen. Hon har fått så otroligt mycket uppmärksamhet var vi än gått, och här hemma är ju folk mycket mer reserverade och stela, och det måste kännas väldigt konstigt. Helt plötsligt är det ingen som vinkar, leker kurragömma, kommer fram och ska klappa och plocka upp henne - på gott och ont, förstås. Dessutom är det ju mycket kallare och alldeles folktomma gator! Var är alla människor egentligen, kan man fråga sig...
Jag planerar att uppdatera bloggen med de utlovade bilderna både från Hong Kong och vår sista vecka i Nha Trang, så fort jag får tid. Hittills har det inte hunnits med.
Det bästa med att komma hem har varit att träffa er som jag saknat så mycket! Att få se hur syster Johannas mage växt och leka med Olivias kusin Viktor, att prata med mina vänner och låta Olivia härja runt på öppna förskolan. En del sjukdomar har slagit ut delar av familjen och vänkretsen, så alla har jag inte hunnit träffa än, men det känns skönt att vara nära!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar