Sista dagen i HCMC

Det är inte klokt vad fort en månad kan gå! Nu är det söndag och sista dagen vi är i Ho Chi Minh City. Igår åt vi middag med Jakob och Ann på japanska restaurangen Tamagawa, i Thao Dien Village. Vi har varit där flera gånger, det är ett väldigt bra ställe, så det passade att inta vår sista måltid i staden där. Vi hade med en sovande Olivia i vagnen. Hon vaknade efter ett tag och det var svårt att få henne att somna om, men eftersom alla restauranger stänger tidigt här så blev det ganska lagom att gå hem med henne igen.

Idag ska vi packa och ta ett sista dopp i poolen. Imorgon åker vi väldigt tidigt till flyplatsen för att fortsätta till Hong Kong. Tanken från början var att vi ska vara där en vecka och sedan fortsätta till Tokyo. Men nu när Japan har drabbats av fruktansvärda jordbävningar och tsunamivågor är vi inte så säkra på att det är lämpligt att åka dit. Vi avvaktar nyhetsrapporteringen ett tag till, men har börjat diskutera alternativ. Jag är väldigt tveksam till att ta med Olivia till Tokyo, även om de värsta händelserna har inträffat längre norrut. Det är verkligen hemska bilder som visats därifrån.

Angående Olivia så blir hon mer och mer rörlig, och det är väldigt roligt men jag inser också hur mycket mer jobb det kommer vara från och med nu. Jag måste redan hindra henne från att göra en massa olämpliga saker som hon förut inte hade fysisk möjlighet att göra. Hon blir riktigt förbannad och gallskriker när hon inte får som hon vill, så det är aningen ansträngande för öronen också. Igår ramlade hon baklänges och slog huvudet i golvet, så det där fallet från soffan var nog tyvärr bara början.
När jag lagt henne de två senaste kvällarna har hon, efter bad, tandborstning, godnattsaga och amning, rullat över på mage och börjat krypa iväg från mig i en rasande fart, med världens största leende och buset lysande ur ögonen. Det är som att hon leker att hon ska smita iväg, för ännu mer spännande blir det när jag försöker få tag i henne. Det är väldigt svårt att hålla sig för skratt, för hon är ju så vansinnigt söt när hon gör det, men det är svårt att försöka få ett kvicksilver att sova. Ibland känns det som att hon måste krypa runt fast hon egentligen är för trött, att hon liksom inte kan låta bli för att hon måste öva på sina nya färdigheter. Nu når hon allt som hon inte får komma åt, ställer sig upp på alla ställen med vassa kanter, öppnar alla skåp där hon kan klämma fingrarna. Det har blivit hundra gånger mer ansträngande att hålla koll på henne än förut! Men kul har hon, och det är väl huvudsaken?

O med gåstol som hon fått låna av Ann

Marodören in action

Lilla spjuvern